Kygo - tjugohundrafemtons nya sellout?
Jag ska vara ärlig och säga att första gången jag hörde Kygo, var det som någon hade tagit allt jag drömmer om och gjort om till musik.
Det jag hörde kom från himlen, en himmel gjord av spröda synthar, somriga melodier och perfekt mixade percussiontracks.
Kyrre Görvell Dahl, som Kygo behöver ingen djupare presentation. Han har med sitt sound, som är så mångsidigt att det kan spelas på både klubbar i Miami och i mina egna hörlurar en regnig måndag, nått enorm framgång det senaste året.
Men det finns en sak jag börjar oroa mig för hos vår norske vän.
Det hela började med att jag såg Kygo spela på Dans Dakar i Augusti 2014. Jag hade förväntat mig att den gudalika status han fått hos mig skulle nå nya höjder efter att få uppleva hans konst live.
Men till min stora besvikelse gjorde Kygo ett mjäkigt och obekvämt första intryck, utan några som helst ambitioner att utveckla eller exprimentera med sitt sound. Och det är något som denna genre verkligen behöver för att bli intressant live. Det jag beundrat Kygo för nådde inte fram, och jag tror flera i publiken hade samma känsla som mig.
Firestone som låten heter, låter som en mycket slipad kopia av Kygo’s eget sound och jag får en obehaglig känsla av att Kygo blivit mer eller mindre levande begravd i sitt lilla tropiska träsk. Och om jag får gissa tror jag tyvärr Sony Music, som Kygo är signad hos, har en stor och mycket störande hand med i produktionen.
Kygo har gjort resan, och han har gjort det på egen hand. Utan att ta hjälp eller inspiration från någon annan och förtjänar inte att bli en ny sellout för de stora skivbolagen.
Mod och orginalitet i sitt skapande är i min mening alltid viktigare än antalet plays på Spotify. Det är det som gör musik intressant, och det är det som fram tills nu, gjort Kygo intressant.